sens totala auktoritet. Den dom som gavs på tinget blev bindande genom hela förfarandet, genom parternas, domarens/lagläsarens och tingsgemenskapens medverkan. Tingmenighetens deltagande minskade i beslutfattandet och ersattes av samhällets mest framstående och ofta mest förmögna skiktets medverkan. Ändå kan man säga att tidens gemenskaplighet låg på en bred bas, vilket delvis berodde på rättskipningens och det rättsliga livets muntlighet. Den ovan beskrivna konfliktlösningen kan, med hänvisning till dess rättsliga natur, kallas för en arkaisk rättskipning. De stridande parterna och släkterna hade ännu en stark ställning i mötet med en stat i ett tidigt utvecklingsskede. Ett mera konkret uttryck vore att kalla den en "gemenskaplig rättskipning", ett uttryck lånat från den tyska forskningen. I den använder man allmänt ordet "dinggenossenschaftlich", tingsgemenskaplig, med vilket man illustrerar konfliktlösningen på tingen/i domstolar där det centrala var att döma, "urteilen".12 Det handlar inte bara om processrättsliga principer utan om ett sätt att uppfatta själva rätten. I själva verket härstammar begreppet "Dinggenossenschaft" från Max Weber,13 och det handlar om beslutsfattande med hjälp av domare, parter och andra medlemmar inom samma rätttsgemenskap (Rechtgenossen). Enligt Weber beskriver begreppet bl. a. fördelningen av uppgifter mellan dem som deltar i dömandet, alltså mellan de egentliga domarna (på tyska t. ex. Schöffen) och hela tingsmeningheten. Denna uppfattning präglar Otto Brunners socialhistoriska medeltidsforskning men också den nyare tyska rättshistorien. Begreppet tingsgemenskap illustrerar väl hur samhället under medeltiden och i nya tidens början - också det finska (och svenska) samhället under 1500-talet - var styrt av rättssed. Rättsuppfattningen var inte orienterad mot normtext och tolkningen av den utan mot faktiska, muntliga kommunikationsformer. Man kan anta att domarna och 36
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=