begrepp som hade hört samman med rättens förverkligande kom att innefatta både betydelsen av objektiv och subjektiv rätt förklaras av den tidiga rättsuppfattningens formalism. Den tidiga rättens dom - var de sedan "Urteil" eller "dom" - kan i ett nutidsperspektiv ses som till sin natur processuell. Domen skapade inte ett bestämt materiellt rättstillstånd, utan förstärkte snarare frågan om vilket förfaringssätt man i fortsättningen skulle följa, om den svarande måste försvara sig med ed, o.s.v. Det samma gällde också det beslut som domaren enligt landskapslagarna gjorde angående edgång och vittnesbörda, d.v.s. när han dömde "om ed och vitsord". Detta förändrades inte av att man till en sådan "bevisdom" tillfogade villkorliga böter som skulle betalas t.ex. om den svarandes edgång misslyckades. Även om den medeltida rättsuppfattningen var formellt-processuell till sin natur och även om tvistemålets lösning inte sade någonting om rättssatsens innehåll eller om den materiella sanningen, betyder det inte att en materiell rättsuppfattning skulle ha saknats. Lösningen var endast klädd i formella formuleringar som ofta behandlade bevisbördan och bevisföringen. Också bakom en ren bevisföringsdom fanns innehållsmässiga uppfattningar om vad man kunde göra mot en annan och under vilka omständigheter.11 Att den så kallade bevisdomen var av större vikt än ställningsstagandet som gav uttryck för den substantiella rätten reflekterar en rättskultur i vilken statligheten och rättstvånget inte var så utvecklat. Det tidiga rättegångsbeslutet blir också förståeligt om man beaktar tidens levnadsomständigheter. Ofta handlade det om slutna samhällen där folk kände varandra bra. Man kan tänka sig att en man som hade förts inför rätta för att han hade utfört ett bristfälligt arbete, t. ex. 34
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=