delse nämns vanligtvis ej. Frågorna är "öppna", avsändarna infordrar exempelvis "i nåder Wettenskaps Academiens tanckar" eller ber "Kongl. Maj:ts Wettenskaps Academie...[att] med sitt underdåniga utlåtande häröfwer... inkomma".14 Inte heller önskemål gällande exempelvis vem inom akademien eller hur ärendet bör behandlas står att finna i källmaterialet. Någon gång anmodas dock akademien att behandla skrivelserna skyndsamt, "at taga...uti dess mogne öfwerwägande, och så snart som möyeligt blifwer...lemna behörig upplysning".15 Av skrivelserna framgår det att akademien vanligen ensam hade att yttra sig. Handläggningstiden från akademiens sida var i regel kort, av vad som kan utläsas. Sällan mer än ett par månader passerade från att en skrivelse inkommit till att svar skickades. Andra organ som kan ha fungerat som remissinstanser tillsammans med Vetenskapsakademien lyser helt med sin frånvaro i skrivelserna (därmed inte sagt att sådana inte fanns). Intressant att notera är förekomsten av "dubbla roller" bland akademiledamöterna. I närmare en tiondel av de skrivelser som sändes till akademien - alla före 1770 - var den ämbetsman, eller en av de ämbetsmän, som undertecknade skrivelsen med förfrågan själv ledamot av Vetenskapsakademien. Bland undertecknarna av skrivelserna finns exempelvis Carl Cronstedt (Krigskollegiet), Jonas Alströmer och J. F. Kryger (båda Kommerskollegium) samt Olof Malmerfelt och Anders af Botin (båda Kammarkollegium).16 Det kunde därför lika gärna ligga i deras eget intresse som i kollegiets, att akademien genom ett sakkunniguppdrag förärades status. Även ledamöter boende utanför Stockholm nyttjades av akademien. Exempelvis yttrade sig Claes Alströmer (i en skrivelse daterad i Alingsås) över trädgårdsmästare Lundbergs plantager 1754.17 Detta förfarande talar för att akademien kan ha sett sakkunskapen som avgörande. Andra gånger nyttjades också mindre kända ledamöter och akademiens ämnessvenner, som i ett ärende från 1764 om en svar264
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=