Vetenskapernas historia och samhälleliga roller i Sverige under tidigmodern tid har behandlats i ett flertal skrifter. Idéhistorikern Karin Johannisson har bl. a. påpekat hur ett flertal delvis sammanhängande fenomen - däribland merkantilismens fall som statsbärande ideologi och en besvikelse över vetenskapernas uteblivna framgångar - bidragit till naturvetenskapernas försämrade ställning utåt från 1760-talet och framåt då naturvetenskapernas anseende och status minskade i samhället.6 I sin minst sagt omfångsrika institutionshistorik över Vetenskapsakademien berör Sten Lindroth delvis akademiledamöternas funktioner som experter inom staten. Utifrån exempel, framför allt från 1740och 1750-talen, konstaterar han kortfattat att Vetenskapsakademien emottog ärenden i en jämn ström "århundradet igenom" och att akademien därigenom blev en "oumbärlig rådgivare" för statsmakten.7 Förfrågningarna från framför allt Kungl. Maj:t, ständerna och kollegierna - någon gång från "ringare myndigheter" - handlade mest om nya maskiner och tekniska påfund, "konkreta och praktiska ting".8 Några av de remissfrågor som Vetenskapsakademien handhade behandlas också närmare av Lindroth, framför allt de från akademiens två första decennier. De därpå följande decennierna liksom förändringar över tid rörande ämnen och avsändare, typer av förfrågningar och remissförfarandet i sig behandlas däremot i betydlig mindre utsträckning. Jag avser här att kortfattat komplettera och nyansera den av Lindroth presenterade bilden av Vetenskapsakademiens expertroller. Vad som i det följande kommer att behandlas är synen på akademien och dess ledamöter som sakkunniginstitut, inte hur sakkunskapen emottogs av dem som frågade, dvs. den effekt akademiens utlåtanden i vissa frågor kan ha haft. Syftet är att utifrån en specifik källserie ge en kvantitativ 254
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=