Bortsett från nämnda tveksamheter måste ändå faktum betonas - församlingarna agerade utåt sett som ett kollektiv i samtliga undersökta tillsättningsärenden 1650-1730. Men var man då verkligen så eniga som källmaterialet vittnar om? Frågan är ur källkritisk synvinkel omöjlig att besvara. Många församlingsbrev saknar helt namn och namnunderskrifter. De är istället underskrivna med fraser som 'samtliga allmogen i...', i bästa fall ackompanjerade av vederbörliga sockensigill. Vanligt förekommande är även brev undertecknade av bara ett fåtal män i någon form av förtroendeställning - främst länsmän, nämndemän, sexmän och kyrkvärdar - på de övriga församlingsbornas vägnar. En befogad fråga blir då om det fåtal som trots allt skrev under skrivelserna verkligen hade mandat från samtliga församlingsbor? Tore Heldtander har undersökt prästtillsättningar i ärkestiftet under 1600-talet fram till kyrkolagen 1686 och påpekar att församlingarnas kallelser skulle uppsättas i sockenstugan för att bli betraktade som fullt lagliga. Vid de överläggningar som då ägde rum fördes inga protokoll. "Vi se resulutatet av församlingsbesluten [...] men om formaliteteterna vid deras tillkomst lämnas ingen upplysning. Sockenborna synas helt enkelt ha kommit samman och dryftat frågan om ny kyrkoherde och enats om att kalla en viss prästman."12 Enligt Heldtander föregicks alltså val av präster av överläggningar i demokratisk anda och hans ståndpunkt kan därmed sägas ligga i linje med K H Johanssons något romantiserande bild av sockenstämman som en i högsta grad demokratisk institution.13 Alla delar dock inte denna romantiska syn på hur sockenstämmoinstitutionen fungerade under den här perioden, Einar D Mellquist menar till exempel att sockenstämmmorna i stället dikterades av en oligarki: "Principen att ett beslut på sockenstämma band endast dem som biföll hade gjort det omöjligt för socknens flertal att genomdriva 241
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=