tigt - det hände till och med att församlingar vägrade acceptera präster som hördes dåligt i kyrkan.8 Före 1731 förutsatte lagstiftningen alltså att församlingarna skulle agera som ett enigt kollektiv i samband med prästtillsättningar. Hur såg det då ut i praxis? Ja, undersökningen visar att praxis helt klart överensstämde med lagstiftningen på denna punkt, med reservation för några tveksamma fall. Av 41 tillsättningsärenden under perioden 1650-1730 som här undersökts, agerade man klart enigt i 38 fall. I tre fall är det lite knepigare att bedöma agerandet. Det första tveksamma fallet rör en kyrkoherdetillsättning i Gnarp 1707. Av de bevarade skrivelserna från församlingen framgår tydligt att man varit eniga i sina önskemål. Men i Uppsala domkapitels protokoll påstås att församlingen inte var riktigt "samhällig" och domkapitlet beslöt därför att befordra den präst som "större delen" av församlingen önskat. Vilken grund som domkapitlet hade för påståendena om en splittring i församlingen framgår inte av de bevarade källmaterialet.9 I det andra tveksamma fallet står uppgift mot uppgift. Å ena sidan begärde församlingen i Norrala-Trönö i ett brev till domkapitlet 1720 "enhälligt" en präst. Å andra sidan påstod kyrkoherden i Söderala - också han i ett brev till domkapitlet - att inte alla i församlingarna ville ha prästen. Hur det egentligen förhöll sig är omöjligt att besvara utifrån källmaterialet.10 På liknande sätt stod uppgift mot uppgift vid en kyrkoherdetillsättning i Delsbo 1720.11 240 Majoritetsprincipen i praxis före 1731?
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=