de sig från mededsmännens (edsgärdsmännens) uppgift som var att garantera parternas trovärdighet. Forskare brukar ofta betrakta nämnden i samband med bevisföringens historia och med frågan om den s.k. materiella sanningen. Man brukar utgå från att det först under nya tiden, till en följd av den förstärkta centralmakten, blev möjligt att få fram sanningen genom rättegång. Trots att gudsdomsförfarandet gick till historien redan under medeltiden fortsatte bruket med ed och mededsmän ännu länge, för att först så småningom ersättas av nämnden och vittnen. Nämndens (i landskapslagarna ofta "tolv män") uppgift i brottmål var dock delvis definierad på samma sätt som den svarandes och hans mededsmännens ed. Nämnden kunde försvara (värja) den svarande, d.v.s. genom ed befria honom från åtal. Den hade dock också makt att med majoritetsbeslut fälla den svarande och då kunde han dömas till döden. Det är svårt, att i de tidiga konflikterna skilja sakfråga från rättsfråga samt nämndens roll som "bevismedel" från dess roll som "meddomare". Således har Gösta Åqvist5 tolkat användandet av en sammansättning av tolv män (syn) som upplevd notoritet. Tingets ordförande, häradshövdingen, beställde ett utlåtande av nämnden och såg till att vederbörligt beslut verkställdes. Nämndens beslut var hela tingsamfundets beslut och fick således laga kraft. Det är möjligt att den tidiga konfliktlösningen med hjälp av nämndemän uppfattas som ett sätt att fatta beslut, framför allt i fall när man inte tillät att den svarande använde mededsmän och ville döma honom till straff. Då handlar det inte endast om bevisföring. Nämnden förefaller i sådana fall snarast ha fyllt en specifik funktion: utom att den skötte om rannsakan för vissa fall garanterade den en ny typ av auktoritet för beslutsfattandet. 24
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=