Grunden för många konflikter i samband med prästval under den här undersökta perioden före 1731, var det faktum att lagstiftningen värnade både församlingarnas och kyrkans rättigheter. Det skulle naturligtvis inte ha behövt innebära några problem, om menighet och stiftsledning hade samma kriterier i bedömningen av vilka präster som skulle befordras - men det hade man inte! Undersökningen visar klart att kyrkan höll hårt på tjänstemeriter, framför allt tjänsteår, vid befordringar. Församlingarnas kriterier följde inte samma strikta mönster och bara för att nämna några generella drag som framkommer i församlingarnas kallelsebrev, kan först och främst konstateras att präster som var kända i församlingen gärna favoriserades. Ofta var det frågan om en måg eller son till den förre tjänstinnehavaren, eller också någon annan präst som på ett eller annat sätt gjort sig bekant på orten. När det gäller önskemål om den förre tjänsteinnehavarens släktingar, betonades ofta rättviseprincipen - nedlagt arbete och gjorda utgifter på prästgården skulle komma arvingarna till godo. De avlidna prästernas änkor värnades enligt samma rättviseprincip och kunde hon försörjas genom efterträdarens försorg, betraktades det som ett plus i kanten.6 Förekomsten av olika påtryckningar från den avlidne prästens familj kan naturligtvis inte uteslutas, även om källmaterialet är tyst på den punkten. Ett annat vanligt krav som framfördes var att prästen skulle vara ung. Ofta uttrycktes en rädsla över att en äldre prästman inte skulle klara av att sköta prästgårdens skötsel. Denna aspekt var av stor ekonomisk vikt, eftersom församlingen i sista hand stod som ansvarig för prästgårdens upprätthållande.7 När det slutligen gäller församlingarnas bedöming av rena ämbetsgåvor tycks ett starkt målföre ha ansetts vik239
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=