Under 1600-talet och tidigare delen av 1700-talet förutsatte prästvalslagstiftningen visserligen lika mycket enighet som på sockenstämmor och ting. Men i och med resolutionen på prästerskapets besvär 1731 stadgades att församlingarna alltid skulle ha tre präster att välja melllan vid ett öppet, offentligt valtillfälle. Den präst som vid denna omröstning erhållit majoriteten av rösterna skulle också få tjänsten.2 Frågan som här ska behandlas är i vilken mån lagändringen 1731 fick någon konkret genomslagskraft, och närmare bestämt om den innebar att majoritetsprincipen verkligen etablerades som praxis? Och för att kunna besvara frågan har prästtillsättningar i fem församlingar från södra Norrland under perioden ca 1650-1800 studerats.3 Inledningsvis bör påpekas att församlingarnas reella makt vid tillsättningar av präster var ytterst begränsad under hela undersökningsperioden, även om rätten till medbestämmande alltid erkändes. Kungliga förordningar stadgade att ingen präst skulle påtvingas en församling mot dess vilja. Men samtidigt stadgades att det bara var de "mest skickliga och förtjänta" prästerna som skulle befordras, och det var biskoparnas och domkapitlens uppgift att se till att så skedde. Stiftsledningen kom i och med detta att alltid inneha 'vetorätt' gentemot församlingarna.4 Före 1731 hade församlingarna generellt sett rätt att kalla präst när vakans uppstod, och i de fall där församlingen kallade en präst som av stiftsledningen ansågs tillräckligt meriterad för tjänsten var allt frid och fröjd - församlingen fick då ofta sin vilja igenom. Värre var det om församlingen kallat en präst vars meriter inte kunde accepteras av överheten. Då var det bäddat för konflikt.5 238
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=