23 mycket sannolikt med en dom, som kan bli kallad "bevisdom". Domen förefaller också ha innehållit ett beslut om den sanktion som väntade den svarande om denne inte kunde svara på laglig väg, till exempel om det begärda antalet mededsmän saknades. Emot denna dom var det också möjligt att vädja. Vid sidan av att lösa konflikter genom edgång fanns det också ett annat sätt att göra det, nämligen med hjälp av en nämndprocess, som tydligt representerade ett nyare rättsskikt. Nämnden användes speciellt vid frågor som hörde till den kungliga domsmakten. En viktig del av konungens ting (räfst) var kungens nämnd vars medlemmar bägge tvistande parter oftast hade valt hälften av var. På konungens ting behandlades edsörebrott och andra grova brott som man började straffa med annat än böter, d.v.s. med kroppsstraff eller med döden. Räfsten löste också jordtvister, vilket uppenbart berodde på jordens fundamentala betydelse i samhället och på att räfsten gav en möjlighet att lösa frågan snabbt. Landskapslagarna kände också andra system för beslutsfattande som kunde kallas nämnder, som t.ex. utnämnandet av synemän eller utredningsmän. Då handlade det om att, till följd av rättskipningens muntlighet, på stället bestyrka notoriteten, d.v.s. att saken var allmänt känd. Lagrummen om nämndemän som konfliktlösare förefaller att ha utgjort ett steg bort från systemet med förlikning mellan parterna, men också från det formella förfarandet (t. ex. formell bevisföring) som dominerade landskapslagarna. Nämndemännen hade nämligen i vissa fall till uppgift att utreda vad som egentligen var sant. Detta skilNämnden - bevismedel eller meddomare
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=