228 värdig att inneha det samhälleliga (statliga) förtroendet. Genom ämbetseden accepterade och åtog sig ämbetsmannen att leva upp till detta förtroende och underkastade sig ämbetsplikten. Eden var ett sätt som i århundraden hade använts av statsmakten för att försäkra sig om ämbetsmannens lojalitet. Under 1600-talet hade ederna blivit allt mer formaliserade och avlades i samband med att ämbetsmannen fick sin fullmakt. Genom eden blev ämbetsmannen ansvarig för hur han förvaltade sitt ämbete inför Gud, kungen och riket. Eden visade att den sekulära makten var religiöst sanktionerad. Om ämbetsmannen bröt sin ed skulle han drabbas av Guds straff.43 Eden innebar inte bara ett hot om straff. Den innehåller också en ömsesidighet genom att markera ett förtroende för ämbetsmannen som var utvald att ta del av den kungliga och gudomliga makten. Nära förknippad med eden var tanken att ämbetet var ett kall. Det är viktigt att inte reducera ämbetseden till endast en formalitet. Symbolvärdet i eden kan inte förringas; att bryta eden var att bryta mot ett löfte där man lämnat sin heder som garant. Eden var religiös genom att den svors till och inför Gud. Missbrukade ämbetsmannen sin makt, hade han svikit Guds, kungens och allmänhetens förtroende och därigenom förbrutit sig mot samhällets och religionens normer. Han förlorade då sin heder och sin dygd. Ett antal av de reformer som efterlystes i debatten skulle kunna ses som moderniserande i Webers mening. Kravet på en specialiserad och förnyad utbildning är ett exempel. I denna fråga rådde enighet mellan ämbetsmännen och de övriga debattörerna. Man ville modernisera innehållet i utbildningen och öka kraven. Istället för latin och retorik skulle mer specialiserade kunskaper läras ut. Kritikerna hävdade att det fanns för många studenter och för många ämbetsmän. Även ämbetsmännen ansåg att en kår av ämbetsmän, välutbildade och välavlönade, var att föredra. Man förordade ett elitsystem. Tanken på en
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=