227 bättringarna var nödvändiga för att de skulle kunna uppträda så som det förväntades av dem. Heder och ära, som utgjorde viktiga komponenter i ämbetsmannaidentiteten, var inte minst en fråga om vilket socialt erkännande ämbetsmannen fick av omgivningen. Ämbetsmännens kritiker utmålade ämbetsmännen som slösaktiga och menade att de levde över sina tillgångar. Kritikens syfte var att effektivisera kronan och förvaltningen. Förvaltningen var inte längre i allmänhetens och kronans tjänst utan hade blivit en tillflyktsort och försörjningsmöjlighet för oduglingar, menade ämbetsmännens vedersakare. Anklagelserna mot ämbetsmännen var många och allvarliga. Kritikerna menade att ämbetsmännens egennytta hindrade dem från att se rikets bästa, de drev landet i fördärvet. De var i första hand intresserade av sitt yttre och sin status. Man förespråkade reformer som innebar att förvaltningen skulle bestå av färre, oavlönade ämbetsmän, som hade sin utkomst från egna tillgångar. Ämbetet åtog de sig för dess betydelse och för hedern. Ämbetet var ett hedersuppdrag och inte en uppgift som i första hand var inrättad för att ge någon uppehälle. Ett alternativ var att ämbetsmännen fick så mycket betalt att de inte hade något intresse av att missbruka sin position. Fokuseringen på ämbetsmännens överflödskonsumtion kan ses som ett tecken på att kritiken främst var riktad mot frågan om ekonomi och penningvärde. Förvaltningens problem var bara en del av ett större och viktigare problem - inflationen. Debattörerna var eniga om hur ämbetsmannen och makten legitimerades. Detta framkom i föreställningarna om heder och ära och om ämbetsmannaansvaret. Ämbetsmännen ingick i en patriarkalisk struktur som sanktionerades genom religionen. Relationen mellan ämbetsman, statsmakt och allmänhet var komplex. Hedern och äran att inneha ett statligt ämbete bekräftade en persons duglighet; man ansågs
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=