224 Ämbetsmännen betonade att enbart pliktuppfyllelse inte var tillräckligt för att vara en god ämbetsman. Plikten förutsatte medkännande. Medkänslan måste alltid vägas mot rättvisan, som aldrig fick sättas ur spel. Ämbetsmannen måste kunna sätta sig in i allmänhetens situation, veta vilka lagar som gällde och kunna tolka och applicera dessa lagar på ett korrekt sätt. Plikten kunde uppfattas som tvingande, men ämbetssysslorna skulle inte utföras av tvång utan med glädje och av omsorg om medbröderna.38 Denna tankegång kan även tolkas som ett uttryck för att ämbetsmannens yrkesutövning uppfattades som ett kall och inte ett vanligt yrke. Kallelsetanken innebar att man inte bara utbildade och meriterade sig till ämbetsman; det krävdes andra kvalifikationer och egenskaper. Idén om ett ämbetsmannakall gav dels en exklusivitet, dels en religiös dimension åt ämbetet. Föreställningen att ämbetsuppgifterna krävde särskilda talanger, som inte alla besatt, omfattades av både ämbetsmän och övriga debattörer. Vissa personer var bättre lämpade att förvalta ämbetena än andra, men då det gällde att peka ut vem som var mest lämpad gick meningarna isär. Var det adelsmannen som av tradition, börd och ekonomi var mest lämpad eller var det den i tjänsten mest meriterade? Börden hade länge ansetts som en merit och som ett bevis på ämbetsmannens kompetens. Ämbetsmännens kritiker hävdade att det var viktigt att lönen inte var en drivfjäder för ämbetsmannen. Åsikten att endast de bemedlade, d.v.s. adelsmän, kunde förvalta ämbetet utan att besudlas av penninghunger framfördes. Ämbetet skulle vara ett hedersuppdrag, inte något som säkrade ämbetsmannens levebröd.39 Under 1700-talet hade adelns företräde till vissa ämbeten kommit att ifrågasättas i allt högre utsträckning.40 Ämbetsmännen försökte förena kravet på att ämbetet skulle medföra försörjning med uppfattningen om ämbetet som ett kall. De framhöll vikten av de uppgifter de
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=