223 Hedern var nära förknippad med dygden. Ett dygdigt liv belönades med heder och ära. Dygden var i grunden religiöst förankrad. Hedern var en följd av det dygdiga livet och var knuten till en persons uppträdande och handlande. Omgivningens bekräftelse av den personliga hedern gav det samhälleliga erkännandet, äran. Hedern var främst förbunden med individen och dennes relation till andra personer. Äran var snarare kopplad till det samhälleliga erkännandet av individen och dennes dygder. Det kan även vara värt att påpeka att det fanns både medborgerliga och privata dygder. Under 1700-talet var det en vanlig uppfattning att dygden var medfödd. Fostran och utbildning, tillsammans med gudsfruktan, var dock nödvändiga för att dygden skulle komma till sin rätt. Gudsfruktan var både en frukt av dygden och en förutsättning för ett dygdigt leverne.36 Ämbetsmannaansvaret innebar att ämbetsmannen var ansvarig inför Gud, konungen, de överordnade och allmänheten. Ansvaret innebar att han kunde ställas till svars för felaktigheter och missbruk av ämbetet. Missbrukade en ämbetsman sitt ämbete hade han förbrutit sig mot riket, kungen och allmänheten och förtjänade därmed ett hårt straff. Genom eden underkastade sig ämbetsmannen plikten, som utgjorde både den opersonliga ordningen och de sysslor och uppgifter han hade att utföra (plikter). Plikttrogenheten framhölls som en av ämbetsmannens främsta egenskaper. Den innebar att han skulle vara närvarande på sin arbetsplats, väl insatt i regler och förordningar samt flitig, nitisk och ansvarskännande. Plikten innebar lojalitet mot arbetsgivaren-staten, men också ett ansvar gentemot medborgarna.37 Ämbetsmannaansvaret: ed, plikt och kall
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=