222 Kraven på ämbetsmannens moral var höga. Han skulle vara felfri i sin tjänsteutövning, men även hans privatliv förväntades vara fläckfritt. Ämbetsmännen hävdade att lönernas ringhet tvingade dem att - mot sin vilja - svika sina ideal, sin ed och bryta mot sin moraliska övertygelse.31 Det påpekades även att det självklart fanns de som av ond avsikt och girighet utnyttjade sina ämbeten, men dessa "usla personer" borde inte jämföras med dem som av materiell nöd utnyttjade sin position.32 Tyvärr var det alltför vanligt att ämbetsmannen vid något tillfälle var nödd och tvungen att dra nytta av ämbetets möjligheter för att överleva och efterhand blev detta en vana. Det fanns en förklaring till missbruket, även om det inte var berättigat. Ämbetsmännen var inte av naturen onda utan de var hederliga män som på grund av kronans "knappa lön" och samhällets upptagenhet vid yttre attribut ständigt blev satta på prov i fråga om sin moral och lojalitet. Nöden ledde till att ämbetsmannen tvingades åsidosätta sina plikter och utnyttja ämbetet men omsider tog bekvämlighet och vilja till överflöd överhanden och ämbetsmannens moraluppfattning trubbades av. Pamflettförfattarna var eniga om att den som handlade mot dygd och ära med avsikt att gagna sig själv, trots att nöden inte tvingade till missbruk av befogenheter, förtjänade ett hårt straff.34 Ämbetsmännens kritiker menade att ämbetsverken hade blivit ett fäste för oduglingar. Fel personer sökte sig till ämbetsmannabanan. De som gjorde det var främst intresserade av den status och det anseende som de inbillade sig hörde till ämbetet och saknade den personliga heder och värdighet, som var en förutsättning för att kunna förvalta ämbetet på ett riktigt sätt. De hade inte förstått att ämbetet var ett förtroende och inte primärt en försörjningsmöjlighet. Ämbetsmännnens låga moral i ämbetet var förkastlig och kunde inte ursäktas.35
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=