221 Heder, ära, dygd, men även egennytta och girighet spelade en stor roll för bilden av ämbetsmannen och var begrepp som ofta nämndes i pamfletterna. Hedersbegreppet innefattade den privata moralen, anständigheten, rättfärdigheten, värdigheten och ansvarskänslan men också den synliga hedern, d.v.s. snarare anseendet, eller den sociala värdigheten, markerad genom vissa yttre attribut, t. ex. i kläder, möbler och sätt att umgås. Ämbetsmannahedern var en särskild aspekt av hedern och intimt sammanflätad med ämbetsplikten. "Ära" och "heder" användes ibland som synonymer, men framförallt var de överlappande begrepp. Betoningen av heder, ära och socialt anseende bör ses som drag i en traditionell struktur där samhällsmedlemmarna inordnades i en hierarkisk struktur. Familj, politik och offentlighet var ännu inte skilda sfärer. Heder och ära, viktiga komponenter i ämbetsmannaidentiteten, var i hög grad en fråga om det sociala erkännande som ämbetsmannen fick av omgivningen. Samtidigt var hedern och äran inte bara en fråga om erkännande från andra, utan följde den som dygdigt utförde sina uppgifter.28 Idealet var, menade ämbetsmännen själva, att de uppfyllde sina plikter, inte för att öka sin inkomst, vilket var alltför vanligt, utan att man arbetade flitigt och pliktskyldigt med dygden som lön. Samtidigt måste de kunna leva hederligt. De knappa förhållandena gjorde att strävan efter en ökad inkomst riskerade att bli den enda drivfjädern.29 Dygden hotades av frestelser som uppstod ur materiell nöd, svält, fattigdom och karriärtänkande. Den var vägen till, och frukten av, ett gott liv, men dessvärre räckte dygden allena inte till för att göra livet drägligt menade ämbetsmännen. En av dem uttryckte det på följande sätt: "Rättwisa, människokärlek, nit och äkta dygder, förnöja själ och samvete men tillfredsställa ej mage och kropp …"30 Heder, dygd och ära
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=