När man studerar landskapslagarnas regleringar av konfliktlösningen, ser man snart att lagarna speglade en formell och stel processordning. Formalismen, som vid sidan av en konkretism är kännetecknande för tidens rättstänkande, syns tydligt i lagarnas systematik och tänkesätt. Varje enskilda rättsvidriga handling motsvarades av ett bestämt processförfarande och eventuellt en bestämd sanktion, som oftast bestod av ett exakt botbelopp. Samtliga punkter behandlades i samma lagrum. Skillnaden mellan formell och materiell rätt var alltså mycket liten. Handlingens definition (rubrik) följdes ofta direkt av frågan om vem som hade bevisbördan (vitsord), d.v.s. skyldighet/rätt att ge bevis. Oftast betydde detta ett ställningstagande om huruvida den svarande hade rätt att försvara sig mot den kärandes påståenden och krav samt med hur många mededsmän (edgärdsmän) han skulle göra det. Antalet mededsmän var beroende av brottets grovhet, vilket också påverkade hur många vittnen med mededsmän som den kärande behövde för sitt försvar. I undantagsfall och oftast endast i bagatellartade fall kunde den svarande stöda sig på vittnen. Dessutom var både den svarandes och den kärandes vittnen alltid s.k. ögonvittnen som med ed skulle svära att de hade varit på plats och sett att den av lagen skildrade situationen hade utspelats. På grund av tidens tänke- och argumentationssätt handlade vittnesmålen alltid om konkreta situationer, till exempel om anstiftan av brand under svedjebränning eller om en mördare som blivit tagen på bar gärning. Om domaren, som i våra dagars rättegångsförfarande är en central person, säger lagarna mycket litet. Intressant är att notera att rättskipningens tyngdpunkt förefaller att ha legat på det skede i konfliktlösningen då man på tinget måste bestämma om förfarandet -vem skulle kära och vem skulle svara och med vilka medel. Detta beslöts 22
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=