219 Ämbetsmän som var anställda inom de centrala ämbetsverken skulle ha en examen som garanterade deras kompetens. Universitetsstudierna kan även ha bidragit till en framväxande ämbetsmannaidentitet. Universiteten utgjorde ett socialt rum där ämbetsmännen in spe - de flesta av studenterna skulle bli eller hoppades på att bli ämbetsmän - möttes och där det skapades kontaktnät. Utbildningen var under denna tid i första hand en fråga om bildning och bestod av de klassiska ämnena, men även matematik och juridikstudier ingick. Kritiken mot utbildningen var hård, både från ämbetsmännen och från övriga debattörer, och en oväntat stor enighet rådde i denna fråga mellan ämbetsmän och deras annars hätska kritiker. Debattörerna ansåg att utbildningens innehåll var alltför traditionellt. De menade att universitetsstudierna inte längre höll måttet utan hade urartat till en massutbildning, som inte längre borgade för exklusivitet och kvalitet.25 Ämbetsmännen förväntades tillhöra en elit (här avsågs främst innehavarna av de högsta ämbetena) och en distinktion mellan högre och lägre tjänster ses som självklar - ett uttryck för tidens sociala hierarkier. Både ämbetsmännen och deras kritiker var eniga om att de ämbeten som krävde mest utbildning också skulle ge högst lön. Kritikerna menade dock att många av ämbetena egentligen är onödiga och snarast var att betrakta som sinekurer, som inte krävde mer än vanlig läs-, skriv- och räknekunnighet, men även ämbetsmännen instämde i kritiken mot den växande förvaltningen.26 Ämbetsmännen ansåg att utbildningen behövde förbättras för att ämbetsmannens status skulle kunna höjas. Det var viktigt att endast den som var verkligt lämpad ägnade sig åt högre studier och förvalUtbildning och bildning - strävan efter erkännande och status
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=