218 Ämbetsmännens kritiker höll inte alls med om den bild av förhållandena som ämbetsmännen gav utan menade att det inte skulle hjälpa hur mycket man än höjde lönerna; ämbetsmännens utgifter och omkostnader skulle öka i takt med lönehöjningen. Man kritiserade dem även för deras krav på att inte bara var försörjda för egen del utan att de begärde en lön som skulle räcka för att försörja en familj och den betjäning som "yppigheten" krävde. Det var orimligt att begära att kronan skulle underhålla en ämbetsman och dennes familj. Ämbetsmännen kritiserades för den obetänksamhet som dessa krav speglade. De borde veta vad som gällde då de sökte en tjänst och antog den, deras vidlyftiga leverne var snarare något som skulle kunna skyllas på deras oförnuftighet än på alltför låga löner. Ämbetet var inte ett yrke utan ett hedersuppdrag i kronans tjänst. Kritikerna ansåg att ämbetsmännen var minst lika besmittade av yppighet och lyx som andra samhällsgrupper. Om kronan och staten skulle vika sig för deras krav skulle det vara ett sätt att ge efter för kraven på yppighet och överflöd och kronans tillgångar skulle aldrig räcka till för att tillfredsställa alla behov. Kritikerna vände sig emot bilden av den utarmade ämbetsmannen och anklagade ämbetsmännen för att leva på för stor fot. De var konstant skuldsatta; i princip levde de på andras pengar.23 Man anmärkte också på att ämbetena hade kommit att betraktas som en rättighet, en inkomstkälla där det inte krävdes motprestationer. Genom förvaltningens expansion hade ämbeten som snarare var kostsamma än gagnande för riket inrättats.24
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=