217 avstod från lyxartiklar och överflöd skulle de få mer pengar kvar, dessutom skulle de utgöra ett föredöme för allmänheten.19 Vid ett flertal tillfällen återkom ämbetsmännen till att allmänheten inte gav dem den respekt de förtjänade; tvärtom var de föraktade av både folket och den besuttna eliten. De såg sig själva som tillhörande de högre sociala skikten i riket och därför var det viktigt att lönerna inrättades så att ämbetsmännen kunde leva upp till den värdighet ämbetet gav.20 De usla ekonomiska villkoren och kravet på en ekonomiskt och socialt passande standard tvingade ämbetsmännen att skuldsätta sig. Alltför ofta skedde detta genom att de skaffade sig falska krediter hos "grofwa själar". Istället för att få den lön de förtjänade var de tvungna att låna pengar för sin "heder och wälfärd". Trots skulder och krediter kunde ämbetsmannen inte hålla en - av honom själv och omgivningen - förväntad levnadsstandard och livsstil. Ämbetsmännen var, enligt egen utsago, i själva verket offer för penninghungriga handelsmän som sög ut staten och bar skulden för samhällets svårigheter.21 Ämbetsmännen menade att de inte hade råd att gifta sig. Lönen räckte inte till ett enmanshushåll - hur skulle man då kunna försörja en hustru, en piga, sina barn samt informator och barnflicka åt barnen? Eftersom de ansåg sig tillhöra samhällets högre skikt krävde de att deras hustrur skulle få den rang de förtjänade och att de genom sitt arbete skulle kunna ge sina familjer en god och trygg försörjning. Dessvärre hade kvinnor i allmänhet smak för "ståt, bjäfs och grannlåt", vilket inte kunde rymmas inom en ämbetsmans budget. Inte nog med att ämbetsmannen själv led av sitt liv i ensamhet. Han var också, genom att inte gifta sig och "alstra barn", delvis ansvarig för rikets folkbrist, vilket var ett tungt ansvar att bära.22
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=