216 väntningar.16 Lätt uppgivet konstaterade en av ämbetsmännen: "Det wore roligt at se, huru hedrad man skulle blifwa i detta equipaget, en tid då ingen är wäl klädd utan sydda Manchetter, coéfferade hår, och jag hinner icke uppräkna all den granlåt, som tarfwas til anseende hos allmänheten…"17 Förväntningen på att ämbetsmannen skulle vara välklädd och kunna föra sig var kostsam, så kostsam att dyra kläder och rikemansattribut fick kompenseras med en eländig matstandard bestående av "sill, watnvälling eller sylta", hävdade ämbetsmännen. De menade att de hade en sämre levnadsstandard än både pigor, lakejer och de som levde på fattigbrödet vid Danwiks hospital. Lyckades en ämbetsman mot all förmodan spara pengar genom sitt enkla kosthåll och sin asketiska livsstil förväntades detta överskott användas till representationsmiddagar, vilket var en del av ämbetsutövningen som ämbetsmännen fick bekosta med egna medel. Vidare hävdade ämbetsmännen att Stockholm, präglad av sin roll som administrativt centrum och huvudstad, krävde en dyrare och mer överdådig livsföring än andra av rikets städer; ville man nå makt och inflytande där var man, enligt ämbetsmännen, tvungen att investera i ett "hederligt och anständigt" yttre. Desillusionerat konstaterade man att samhället värdesatte det yttre mer än verklig heder.18 Ämbetsmännen menade att höjda löner skulle öka ämbetsmannens egna fasta tillgångar och minska risken för missbruk av ämbete och makt. Dessutom skulle de mer helhjärtat kunna ägna sig åt sin ämbetsutövning istället för åt inkomstbringande bisysslor. I pamfletterna rannsakade ämbetsmännen sig själva och man riktade kritik mot sina egna för att ha strävat efter lyx och rikedomar. Alltför ofta hade ämbetsmännen försökt överta adelns osunda beteenden och olater i fråga om matlagning, dryckesvanor och klädstil. Om ämbetsmännen
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=