215 ämbetet var frekvent förekommande och att anklagelserna mot dem i vissa fall var befogade. I pamfletterna valde de att lyfta fram det aktningsvärda i ämbetet och betonade att ämbetsmännen, på grund av sin samhällsbetydelse och sitt ansvar, borde åtnjuta stor respekt. De framförde krav på organisations- och lönereformer som innebar att ämbetsmannen skulle vara heltidsanställd och rimligt avlönad av staten.13 Hitintills hade ämbetsmännen alltför ofta varit tvungna att leva på andra tillgångar eller på sina "föräldrars quarlefwor", menade de.14 Ämbetsmännen menade att det rådande systemet gynnade adliga ämbetsmän, eftersom de ofta hade en större förmögenhet att falla tillbaka på än en ofrälse ämbetsman. Man betonade gång på gång att ämbetsmännen hade det allt för dåligt ställt om de bara höll sig till sitt ämbete och den lön de erhöll där. Denna inställning formulerades drastiskt av en av ämbetsmännen på följande sätt: "Den ämbetsman åter som hwarken genom bisysslor eller egennytta wille söka sin utkomst, utan arbetade troligen och med rättskaffens heder i sin syssla skulle inom längre eller kortare tid frysa eller svälta ihjäl …"15 I ett flertal av pamfletterna, både de som förespråkade höjda löner och de som krävde nedskärningar, presenterades s.k. statsförslag för nya ämbetsmannalöner. Ämbetsmännen försökte i sina skrifter påvisa lönernas otillräcklighet och man fokuserade på frågan om överlevnad och om möjligheten att upprätthålla ett socialt existensminimum; ännu en gång lyfte ämbetsmännen fram att de måste vara klädda så att de uppfattades som hederliga. Betydelsen av den synliga hedern och ett respektabelt yttre betonades. Ämbetsmännen menade att de behövde ett synligt tecken på att de var i kronans tjänst men det behövde inte vara dyrbart. Det var inte ämbetsmännen som var fåfänga och slösaktiga, utan allmänheten som förväntade sig vissa attribut av en man av betydelse. Det var omöjligt att få det erkännande som ämbetet krävde om man inte uppfyllde allmänhetens för-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=