214 växte sig allt starkare och ledde så småningom fram till mössornas maktövertagande 1765. Även ståndsmotsättningarna skärptes under dessa år. Adeln utmanades av en allt större skara inflytelserika och betydelsefulla ofrälse män. I den expanderande statsförvaltningen dominerade de ofrälse de lägre delarna men de hade inte tillträde till de högre ämbetena. Efter beslutet 1762 att inte introducera några nya ätter på Riddarhuset minskade de ofrälse ämbetsmännens möjligheter att avancera och därmed att kunna försörja sig på sina ämbeten.10 Allt fler inom lågadeln hade också ämbetet som enda försörjningsgrund och även de stred för högre löner. Utgångspunkten för ämbetsorganisationen och lönesystemet under 1760-talet var Karl XI:s förvaltning och 1696 års lönestater. Det fanns en föreställning om att det var möjligt att en gång för alla fastställa ämbetsmannens göromål, behov, omkostnader och levnadsstandard; att man kunde besluta om hur den fulländade förvaltningen skulle se ut. En spänning uppstod då normen och verkligheten hade glidit alltför långt isär.11 Penninglönerna hade minskat i värde och flera av författarna till de pamfletter som här har studerats menade att lönens värde och storlek borde omdefinieras så att den korresponderade bättre med den ursprungliga staten. Det var inte systemet med stater man vände sig emot utan lönernas otillräcklighet.12 I de pamfletter som var författade av ämbetsmän utmålades ämbetsmännen som en av samhällets mest utsatta och eländiga grupper. Det hävdades att ämbetsmän med penninglön hade stora svårigheter att klara sig på sina löner. Därför medgav de att bisysslor och missbruk av Bilden av ämbetsmannen
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=