212 I det traditionella samhället, enligt Weber bäst exemplifierat med ståndssamhället,5 vilade ämbetsmannens legitimitet på en personlig, traditionell auktoritetsuppfattning, understödd av en ortodox syn på Gud och överhet. Rekrytering, meritering och befordran inom förvaltningen gynnades av ett välutvecklat kontaktnät. Ämbetet tilldelades genom ett personligt förtroende, inte bara på meriter eller anciennitet. Ett viktigt drag var överhetens faderliga omsorg om sina undersåtar.6 Moderniseringen av samhället innebar att tidigare tätt sammanflätade sociala relationer och funktioner bröts upp. Samhället sanktionerades inte längre av religionen, utan "avförtrollades" och skulle präglas av målrationalitet, kalkylerbarhet och effektivitet. Hierarkier var inte längre "organiska" utan formella och funktionellt upprättade. Meriter och utbildning var grunden för framgång, vilket gynnade medelklassens framväxt där ämbetsmännens formering utgjorde ett viktigt inslag.7 Flera drag i den traditionella förvaltningen har betydelse för bilden av ämbetsmannen: 1) Ömsesidighet mellan arbetsgivaren (staten) och arbetstagaren (ämbetsmannen). Anställningsförhållandet var inte enkelt, utan det fanns en personlig beroenderelation mellan parterna. Staten/ kungen behövde sina ämbetsman för att kunna kontrollera lokalbefolkning och rättsväsende. Ämbetsmännen fick sina ämbetsfullmakter av kungen och var beroende av staten för att få sin lön och sitt sociala erkännande. 2) Synen på samhällsordningens legitimering. I den traditionella förvaltningen fick ämbetsmannen sin makt från kungen genom fullmakt. Kungen i sin tur hade fått sin makt från Gud. Ämbetet var alltså religiöst sanktionerat. 3) Ämbetseden som ämbetsmannen måste svära då han tillträdde sin
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=