210 gan var engagerande och aktualiserade frågor om såväl moral, rättigheter och skyldigheter som rikets styrelse och maktfördelning. Ämbetsmännen strävade efter erkännande och legitimitet som yrkesgrupp men möttes ofta av en skarp kritik riktad mot deras påstådda inkompetens och egennytta. Min utgångspunkt är att den pågående moderniseringen av samhället och förvaltningen fick återverkningar även på bilden av ämbetsmannen och förändrade villkoren för ämbetsmännens legitimitet. I pamfletterna är det främst ämbetsmän inom de centrala ämbetsverken som diskuteras.1 En av de viktigaste frågorna var huruvida ämbetet skulle ge en lön som täckte ämbetsmannens levnadskostnader eller om lönen endast var en belöning för ett hedersuppdrag. Pamfletterna kan delas in i två åsiktsriktningar: De som var för en höjning av ämbetsmännens löner och de som var emot en höjning av lönerna. I de senare sågs frågan som en del av ett större problemkomplex med anknytning till Sveriges ekonomiska och politiska krissituation. Diskussionen om lönerna består av nio pamfletter som författats under åren 1764 till 1765. Pamfletterna utgavs anonymt men i efterhand har tre personer tillskrivits författarskapet till några av pamfletterna; övriga författare är okända. De pamfletter som förespråkade en höjning av ämbetsmännens löner och tydligast tog ämbetsmännens parti hade kända författare. De var ämbetsmän som påstås ha varit hattsympatisörer. Det bör därför vara rimligt att anta att de uttryckte ämbetsmännens självbild och strävan efter erkännande. Lönedebatten är ovanlig på det sättet att den innehåller flera ämbetsmannavänliga inlägg. I pamflettgenren var anklagelser mot ämbetsmän vanligt förekommande men i några av pamfletterna framfördes åsikten att ämbetsmännens problem var underordnade de mer väsentliga frågorna rörande börd, kompetens, förvaltningens expansion och överflödskonsumtionen.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=