typen för en ämbetsman som satte lojaliteten mot regelverket och plikten i främsta rummet. Det var hans övertygelse att han på detta sätt bäst tjänade staten och allmänheten. Den personliga lojaliteten mot kungen och Gud skulle i sådana fall ha haft underordnad betydelse för Stromberg.50 Detta skulle kunna vara en djupare och mer grundläggande förklaring till Strombergs agerande. Strombergs öde skulle därmed kunna sättas in i ett större sammanhang av allmän samhällsförändring och särskilt en förändring av ämbetsmannaidealet. Man kan även spekulera kring Strombergs personlighet. Kanske kan hans bakgrund som militär med en stark känsla för plikt ha inverkat. På samma sätt kan den adliga bakgrunden gett honom styrka att agera självständigt. Man får även intrycket av att han i sin personlighet rymde ett stort mått av envishet. Spekulationer av det här slaget leder måhända lite för långt och är svåra att belägga. Ändå är det rimligt att Strombergs person hade en avgörande betydelse i detta sammanhang eftersom instruktionerna, enligt Pär Frohnerts uppfattning, gav stort utrymme för personliga tolkningar, och variationer. Ur statsmaktens perspektiv framstår hur som helst de dubbla rollerna, och vad de innebar för landshövdingens agerande, som mycket fördelaktiga. De vaga dubbelriktade instruktionerna gav inte landshövdingen någon chans att undandra sig ansvaret för krigsansträngningarna och därmed stötta armén så mycket som möjligt. Samtidigt garanterade de att länet inte utarmades utan fick ur militär underhålllssynpunkt en längre uthållighet. Det låg naturligtvis i statsmaktens intresse att man kunde försvara landets gränser och utnyttja landets resurser, men landshövdingen stod som garant för att länet inte omedelbart utarmades utan kunde utnyttjas längre. Skulle man ha lämnat fritt åt militären att skaffa de resurser de behövde skulle konsekvenserna antagligen ha blivit katastrofala för länet, och för armén, 202
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=