som länets högste ämbetsman. Lojalitetsproblematiken gäller för det första hur Stromberg agerade och för det andra varför han agerade som han gjorde. Strombergs agerande karaktäriserades av att han försökte förena kronans och böndernas intressen. Han verkade tydligt i böndernas intresse vid ett flertal tillfälle. Detta skedde dock icke förbehållslöst. Han använde gentemot bönderna var en kombination av påtryckningar, ibland hot, och tillmötesgående - morot och piska, lock och pock. Varför agerade Stromberg som han gjorde? Man bör ifrågasätta Strombergs medlidande med bönderna som bärande förklaring. Han tillhörde samhällets absoluta toppskikt och det skulle vara fel att tillskriva honom större känslor för bönderna och deras levnadsförhållanden. Han var en del av överheten. Svaret står istället att finna dels i Strombergs övertygelse att gav man inte befolkningen drägliga möjligheter att överleva, skulle transporterna och leveranserna komma att upphöra. Dels i Strombergs egen tolkning av landshövdingens roll och plikter. Detta understryks av att han själv beklagar att han måste tillgodose böndernas intressen och inte kan prioritera arméns behov. Detta skulle i sådana fall hänga samman med den dubbla roll som landshövdingen gavs i landshövdingeinstruktionen. Denna gav inte tillräcklig ledning utan utelämnade ämbetsutövaren åt sina egna tolkningar. Till detta kan läggas att konstruktionen med en landshövding som skulle bära ansvaret för de viktiga militära transporterna, men samtidigt inte ha någon befälsrätt över militären, var dömd att misslyckas när kriget nådde Västerbotten. Strombergs agerande kan även ses som en del av den förändring av ämbetsmannaidealet som Maria Cavallin talar om under den period som kriget 1808-09 inträffade. I sådant fall skulle Stromberg vara ur201
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=