198 I skrivelsen beskrivs sedan det tryck som allmogen i socknen har fått utstå under kriget. Avslutningsvis föreslår Stromberg att förnödenheter tas in sjövägen eller att förnödenheterna ska utskrivas i Västernorrrlands län där god tillgång finns på både boskap och hö. Stromberg agerar i detta fall helt i linje med allmogens intressen, men varför han gör det är en annan fråga. För mig framstår landshövdingens förhållande till bönderna bygga på insikten att om inte lokalbefolkningen ges möjligheter överleva under drägliga förhållanden slår detta egentligen tillbaka på honom själv och länsstyrelsen i övrigt. Att Stromberg ser sig tvungen att agera i böndernas intresse anser jag beror på att krigsmaktens krav på uttag av förnödenheter och skjuts var grundade på alltför bristfälliga kunskaper om den verkliga situationen i länet. Landshövdingen hade dessa kunskaper och när han försökte att bromsa krigsmaktens iver att upphandla och utskriva kom han samtidigt att agera i böndernas intresse. Förhållandena i Västerbotten under kriget, och framförallt hur länet hade skötts av civilförvaltningen, blev föremål för en grundlig undersökning efter kriget. Undersökningen genomfördes av justitiekanslern af Klinteberg under februari månad 1811. Klintebergs uppgift var att granska landshövdingens och andra framskjutna ämbetsmäns ämbetsutövande under kriget. Västerbottens allmoge uppmanades att inkomma med klagomål mot vad de ansåg vara orättvisor under kriget. Trots att de går att rikta mycket kritik mot undersökningens utförande och delar av dess resultat så innehåller den mycket av intresse. Viktigast är den uppfattning om landshövdingeämbetes dubbla proKlintebergs rapport
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=