under den ryska ockupationen fört bort sina hästar till fjällen och de dessutom hade blivit av med många av sin hästar till ryssarna.44 I en skrivelse i samma ärende skrev han att bönderna "...alldeles icke voro sinnade att skjutsning värkställa, förr än de återfått sina förlorade hästar...".45 Landshövdingen försvarade inte detta handlande utan försökte endast klargöra situationen. Stromberg anhöll om "militairisk handräckning" för att ta ut de återstående hästarna och tvinga bönderna att utföra sina plikter. Det intressanta är att Stromberg samtidigt som han agerade för att tvinga bönderna till lydnad anhöll om att bönderna skulle av armén förses med proviant under skjutsningen. På så sätt tyder Strombergs agerande på att han ännu en gång försökte förena sina dubbla roller. Landshövdingens handlande är ännu ett typiskt exempel på Strombergs inställning och förhållande till bönderna.46 I ett annat fall i början av september agerade landshövdingen klart i böndernas intresse, men ändå gav han uttryck för sin lojalitet mot kronan intressen. Det svenska krigskommissariatet hade skickat ut sin personal för att i Umeå socken upphandla kreatur för att tillgodose arméns behov av färskt kött. I en skrivelse till Wrede i september tar Stromberg upp frågan. Först och främst vände han sig mot det sätt på vilket upphandlingen skedde. Han menade att den knappast kunde kallas för frivillig då militären "...härvid begagna sig af Dragon Eskort...". Han ansåg det vara sin plikt att agera i frågan.47 Stromberg menade att hans kunskaper om böndernas situation föranlät honom att be militären att inte upphandla kreatur av de bönder som bara hade några få kvar. Samtidigt visar han förståelse för kronans intressen och skrev att "det vore min högsta önskan, att tilgångarne i landet svarade mot arméens behof, ty utom det att sådant skulle bevisa välmågan, kunde äfven Kronans och Statens utgifter lindras..."48 197
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=