i Torneå - Ekorn. Stromberg verkade mycket sparsamt för bestraffningar överhuvudtaget, men av ett mycket speciellt skäl. I en skrivelse till Cronstedt förklarade landshövdingen att han avsåg "...att af de Bönder som från transporterne återvändt, låta häckta någre de mäst brottslige, emedan flera icke kunna borttagas, om transporterne skola hafva en jemn gång..."43 Stromberg insåg att man inte kunde straffa alla dem som var skyldiga till "försummelser". Skulle man göra det skulle transporterna bryta samman. Detta är på något sätt utmärkande för Strombergs agerande i flera fall under kriget. Hans ibland oförklarliga "bondevänliga" agerande menar jag hade sitt ursprung i en saklig analys av läget som gick ut på att ställdes för höga krav på lokalbefolkningen skulle man vare sig få någon hjälp med skjutsen eller få ut några förnödenheter. Stromberg försökte mildra krigsmaktens hot och straff, men samtidigt hålla bönderna kort. Ytterligare ett exempel på Strombergs balansgång mellan militärens och böndernas intressen, och samtidigt belysande för Strombergs sätt att förena sina dubbla lojaliteter, är handhavandet av problematiken i slutet av augusti 1809. Landshövdingen hade fått tillsägelse att med kronobetjäningens hjälp ta reda på hur många hästar som fanns i Umeå och Degerfors socknar och därefter uppbåda dem för skjuts åt armén. Undersökningen gav resultatet att 387 hästar fanns att tillgå, med undantag av några fler som enligt landshövdingen behövdes för transporter av ved med mera till staden. Av dessa hade endast 60 stycken ännu samlats ihop för skjutsen. I sin skrivelse till Kungl. Maj:t den 1 september förklarade Stromberg detta med att många bönder 196 Strombergs balansgång mellan olika intressen
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=