Landshövdingen såg sig vid ett flertal tillfällen tvungen att inkalla militär assistans för att klara uttagen av skjuts, som vi såg i exemplet ovan, men också vid utskrivning av förnödenheter till armén. Vi kan alltså konstatera att både militären och länsstyrelsen nyttjade militär för att kunna utnyttja allmogens resurser.38 Problemen att få bönderna att utföra skjutsen ökade successivt och myndigheterna tvingades att överväga olika typer av hot och bestraffningar.39 Ekorn sökte få Klerckers stöd för att piska bönderna till lydnad. Ekorn var beslutsam och uppenbarligen beredd att gå mycket långt för att genomföra de transporter som han var satt att sköta. Att han på detta sätt var beredd att få lokalbefolkningen mot sig visar att han hade bestämt sig för att åtminstone i detta fall prioritera krigsmaktens intressen. Det är också möjligt att han insåg hur oerhört viktiga transporterna var för den slitna armén i den del av länet han hade ansvar för. Denna gången motsatte sig militären Ekorns krav på spöstraff,40 men även vissa av krigsmaktens företrädare, som Wrede, skulle senare under striderna i södra Västerbotten hota allmogen med spöstraff vilket tyder på att militärer knappast lade fingrarna emellan med den bångstyriga allmogen.41 Ytterligare exempel på att det fanns militärer med "hårda nypor" har vi från de första veckorna 1809. Generalintendenten vid Finska generalkrigskommissariatet Jägerhorn skrev till Stromberg den 19 januari och förordade sex par spö första gången en bonde inte inställde sig till skjuts och "...sex par spö och pligta Tretiyo sk bancio..." andra gången han vägrade inställa sig.42 Intressant i detta sammanhang är att även Stromberg förordade bestraffningar av den som inte skötte skjutsen, även om landshövdingen i källmaterialet framstår som mycket mera återhållsam än sin kollega 195
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=