Ekorn tillsattes i inledningen av kriget att sköta de norra delarna av länet och slutade som landshövding för det nya Norrbottens län. Stromberg däremot tvingades att avgå. Ekorn kom mycket bra överens med krigsmakten och landshövdingeposten var säkert, till viss del, en belöning för hans lojalitet under krigsåren. Att Ekorn aldrig konfronterades med militären kan förklaras med att han faktiskt inte hade något helhetsansvar för länet. Han var tillsatt att ordna så att underhållet av den svenska armén fungerade så bra som möjligt. I hans uppdrag ingick inte att samtidigt agera i böndernas intresse. De dubbla rollernas problematik var inte lika påtaglig för Ekorn i dennes ämbetsutövande som för Stromberg. Man kan också tänka sig att Ekorn tolkade sin roll något annorlunda än Stromberg. Han såg det som hans främsta uppgift att företräda kronan och tillmötesgå krigsmakten. En mycket intressant skillnad i bakgrund hos de båda männen kan också noteras. Ekorn tillhörde det fåtal landshövdingar som hade juridisk bakgrund. Stromberg hörde som vi redan vet till urtypen - adlig och militär. Hur detta påverkade de bägge männens agerande är svårt att säga. Ekorn gjorde karriär via en kronofogdepost vilket inte var så vanligt. Kanske han av denna anledning var mer benägen att inte sätta sin karriär och det han vunnit på spel. Stromberg var mer etablerad, adlig, och dessutom militär vilket kanske gjorde honom mer självständig i sitt förhållande till centralmakten och krigsmakten. Under kriget kan man som sagt se en mycket tydlig skillnad mellan Ekorns och Strombergs förhållande till krigsmakten. De båda ämbetsmännen konfronterades dessutom, åtminstone i ett fall, direkt med varandra. I samband med de svenska regementenas marsch genom 193 Stromberg, Ekorn och krigsmaktens krav
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=