skulle detta leda till stora problem då man kunde förutsätta att vid omlastningarna skulle bönderna ges tillfälle att rymma.26 Varför agerade då Stromberg som han gjorde? Hans argumentation ovan grundade sig på insikten att transporterna helt enkelt skulle bryta samman om inte en viss återhållsamhet iakttogs. Svaret finns då att hämta i hur Stromberg själv tolkade sitt uppdrag som landshövding. Han måste lyckas med att kombinera sina båda lojaliteter mot bönderna och kronan. Själv utryckte han sin ståndpunkt mycket klart i en skrivelse till Klercker den 27 januari. Denna centrala skrivelse för förståelsen av Strombergs agerande citerades redan i inledningen. I skrivelsen hade landshövdingen förutom provianttransporterna även diskuterat höuttagen som han ansåg var för stora. Han befarade att en hungersnöd kunde bryta ut om armén inte gick mer varligt fram. Om detta inträffade skulle bönderna inte kunna bistå armén med vare sig skjuts eller förnödenheter. Han avslutade: "...Sanningen häraf är beklageligen mera allmänt känd, än att jag skulle befara det Herr Generalen och Commendeuren icke derå behagar gjöra det afseende som omständigheterne fordra; Om ehuru, gärna jag i alla affseenden bidrager till Arméens bestånd, kan jag icke annat än önska Allmogens uprätthållande, emedan båda desse pligter mig åligga och därjemte för mig oskiljaktliget förenade..."27 När striderna hade återupptagits från och med slutet av mars 1809, konfronterades Stromberg främst med de militärer som förde befäl i Umeå. Chefen för de svenska trupperna i länsresidensstaden under en lång tid, generalmajoren Cronstedt, var en av dessa. Under april och maj 1809 var Cronstedt vid många tillfällen i kontakt med landshöv190 Konflikten med de militära befälhavarna i Umeå
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=