ämbetsmannen var inte längre ansvarig inför kungen. Istället blev han statens och allmänhetens tjänare.5 Det finns även en militär dimension på de dubbla lojaliteternas problematik, som i denna uppsats är central. Den svenska civilförvaltningen, både regionalt och lokalt, var ända sedan den fick sin utformning under det karolinska enväldet på 1600-talet indragen i militära göromål. Tidigt blev länsstyrelsen ansvarig tillsammans med de militär myndigheterna för rekryteringen och uppsättandet av landskapsregementena, senare den stående indelta armén. Det samma gällde de militära transporterna av trupp - durchmarscherna. Lars Otto Berg går så långt att han frågar sig om inte landshövdingen lika mycket var överste som landshövding. Han vill peka på att de militära uppgifterna var en inte obetydlig del av en landshövdings ansvarsområde.7 De viktigaste delarna av landshövdingeinstruktionen då man vill bedöma landshövdingens ställning, agerande och roll i förhållande till militären är de fem paragrafer som reglerar landshövdingens militära ansvarsområden.8 Landshövdingen hade inte någon befälsrätt över militären, men ändå hade han ansvar för militära uppgifter som var mycket betydelsefulla. Han ansvarade för rekryteringen av soldater och att dessa fick den lön som var föreskriven.9 Under kriget 1808-09 skulle han också sköta utskrivningen av lantvärnet. Av störst betydelse är ändå att landshövdingen också var ansvarig för durchmarscherna och de därtill hörande inkvarteringarna. Den 37:e paragrafen i landshövdingeinstruktionen behandlar durchtågen. Den inleds på följande sätt: "Til ödemåhl på en dehl hemman uti landet, är ock offta durchmarcher icke ringa orsak, när dermed icke hålles den upsicht, ordning och richtighet som wederbör, utan hela lasten af Skiutz, Inqwartering och förplägningar, stadnar endast och fäster sig på Allmogen i de Härader och Sochnar, som wid stråkwägar belägna äro, som således 183
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=