171 lokala ämbetsmännen. Den äldre "förhandlingsrättvisan" iakttogs i stor ut-sträckning även inom konflikthanteringen i förvaltningen. Det gäller särskilt de konflikter där många var inblandade och där syneförrättningar eller kommissioner kom till användning. Aktionsformerna skiftade. Under en beslutsprocess kunde suppliker, riksdagsbesvär, hänvändelser till domstol, deputationer, olagliga och lagliga aktioner och privata avtal mellan parterna komma till användning. Argumentationen var också skiftande: det viktigaste draget är hänvisningarna till gällande (och därmed ofta äldre) rätt, men 'rättvisan' som ett argument utnyttjades också flitigt. Intrycket är att taktik avgjorde vilken typ av argument som man utnyttjade. I stor utsträckning verkar landshövdingen och länsstyrelsen ha saknat utredningsresurser för att hantera alla konflikter som anmäldes. I många fall, och det var ofta föreskrivet i författningarna, överfördes ärendena i praktiken till häradsrätterna som t. ex. genomförde syneförrättningar som kom att bli avgörande för besluten. Härigenom blev lokalsamhället delaktigt. Andra typer av konflikter kunde dock hanteras helt inom förvaltningen, särskilt där kronans egna intressen var framträdande. Genom den stora benägenhet som förvaltningen generellt visade att 'bjuda in' parterna att framföra synpunkter i konflikterna blev beslutsprocessen ofta mycket långsam. Förvaltningen visade ofta en stor flexibilitet: man anpassade sig efter de specifika förutsättningar som rådde i en viss konflikt och höll inte styvt på formreglerna.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=