170 en och återupprätta allmogens förtroende. I praktiken var dock kontrollmöjligheterna begränsade och i stor utsträckning fick många lokalsamhällen leva med en stor osäkerhet i sin relation till ämbetsmännen. I det sammanhanget bör man lyfta fram de socio-ekonomiska förhållandenas stora betydelse för olika gruppers möjligheter till inflytande. Bondegrupper med tillgång till riksdagskanalen har stått långt starkare än frälsebönderna. Det är inte minst intressant att se hur bonderiksdagsmännen även mellan riksdagarna spelade en viktig roll som lokalsamhällets språkrör gentemot förvaltningen. Den lokala självstyrelsen, främst i form av sockenstämman var ett viktigt organ i dessa kontakter. Suppliker som skulle gå till landshövdingen sattes upp av stämman. Härmed fanns en tydlig koppling mellan förvaltningskanalen och den lokala självstyrelsen. Det är över huvud taget betecknande att en och samma konflikt växlade mellan olika kanaler. Olika grupper strävade efter att ta upp konflikterna i olika fora. Bönderna ville helst använda sig av häradstingen där deras ställning genom nämndemännen och tingsmenighetens närvaro var stark. Ståndspersoner av olika slag drev gärna konflikterna inom förvaltningen och tvekade inte att kontakta kollegierna i Stockholm. Det är svårt att uttala sig generellt om allmogen har varit framgångsrik i de konflikter inom lokalsamhället som har hanterats i förvaltningskanalerna. Helt klart är dock att det inte alls var uteslutet att bönderna vann framgångar även mot högre sociala skikt. Själva det faktum att frågorna behandlades som formaliserade konflikter torde ha varit en fördel för bönderna. Under slutet av frihetstiden finns flera exempel på att bönderna fr. a. genom riksdagens medverkan vann framgångar i konflikter med centralmakten, både i hjärtefrågor för staten som skattefrågor, men även de interna konflikterna med de
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=