169 Inledningsvis ställdes en rad frågor. Flera av dem har kunnat belysas genom tidigare forskningsresultat, framför allt rörande frihetstiden, men många återstår ännu att undersöka. De ibland preliminära resultaten torde dock kunna tjäna som en god utgångspunkt för fortsatta undersökningar inom detta fält. Jag ämnar här bara lyfta fram några karakteristiska drag som har framkommit. Det verkar ha varit viktigt - avgörande? - vilket egenintresse kronan som aktör har haft i en viss konflikt. I de vertikala konflikterna blev detta egenintresse avgörande för hur stora resurser kronan ville satsa för att driva en viss konflikt. Man kunde välja att lämna avgörandet till lokalsamhället som då i dessa frågor framstod som stark. Även kronans stöd för olika grupper i olika situationer är markant. Något tydligt mönster för hela perioden går inte att se, men man kan dels peka på förskjutningarna mellan den lokala civilförvaltningen och bergsadministrationen till den förras favör, dels på en långtidstrend där länsstyrelsen alltmer kom att fungera som en instans för konfliktlösning. "Kronan" (statsmakten, centralmakten) som begrepp måste differentieras. Olika grenar av förvaltningen: olika kollegier, civilförvaltningen, bergsförvaltningen och den militära förvaltningen ställdes mot varandra och drev frågor där man hade egenintressen och intressen som man var satta att bevaka. En tendens, som kanske inte har kommit fram så tydligt här men framkommer bl. a. i min avhandling, är att centralmakten hade ambitionen att slå vakt om förvaltningskanalen som en kommunikationsmöjlighet med undersåtarna. Det syns inte minst i samband med justitiekanslerernas inspektionsresor på 1750- och 1770-talen. Man var angelägen att komma åt ämbetsmissbruk inom den lokala förvaltningSammanfattning - utblick
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=