166 direktkontakt med den högsta politiska nivån i riket - Kungl Maj:t (kungen personligen, änkedrottning, förmyndarregering, riksråd) - bröts 1680 av Karl XI.32 Kungen fick ägna alldeles för mycket tid åt komplicerade privata ärenden. Nu blev det förbjudet att skriva direkt till kungen. I första hand skulle man vända sig till landshövdingarna eller domstolarna. I fortsättningen fick man först vända sig till Kungl Maj:t med klagomål över landshövdingars, kollegiers och hovrätters beslut. Stränga straff stipulerades om man inkom med klagomål utan skälig grund. Ärenden som var avgjorda genom formell resolution fick inte tas upp igen. Bestämmelserna förnyades med ungefär samma innehåll 1723.33 Efter 1680 får man förmoda att flertalet gick till landshövdingarna. Men många gick vidare till kollegierna som fick lägga ned ett stort arbete på handläggningen. Centralmakten ansåg detta som en viktig del av kollegiernas arbete och reglerade därför verksamheten noggrant. Suppliker och andra former av hänvändelser till domstolar, domslut och utdrag ur myndigheternas handlingar, etc, var förenat med en viss avgift till kronan - charta sigillata eller avgift för stämplat papper. Priserna varierade; ju högre upp i hierarkin desto dyrare.34 Allmogen behövde bara betala hälften av avgifterna. "[A]lla kundbart eller bewisligen fattigas suppliquer" var utan kostnad. Jag är osäker hur "suppliquer" här skall tolkas. Terminologin i t. ex. förordningen 1732 var differentierad och bestämd för att ange exempelvis stämningar till domstol, överklagande etc.35 En hänvändelse till en domstol verkar inte ha kallats för supplik. Det skulle innebära att det även kostade en slant för fattiga att vända sig till häradsrätten och att föra ett ärende vidare till högre instans. Hur utnyttjades då supplikerna som en kommunikationskanal? Landshövdingen i Uppsala län menade 1751 att det mest var krav på
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=