163 1730 rörande Kopparbergs lagsaga, där transportsträckan hade maximerats till 4 mil och till endast en ort. Man bad om nåd för de bötfällda och att indelningshavarna i fortsättningen endast skulle kunna begära att få sin spannmål förd till närmaste köpstad om de inte själva ville disponera den vid bostället. Riksdagen fattade inte något beslut. Efter att ha hört kammar- och krigskollegierna avslog Kungl Maj:t allmogens besvär 1773. Allt skulle förbli vid beslutet 1771 och böterna skulle nu krävas in. Tvisten är intressant: bönderna argumenterade positivrättsligt, d.v.s. de hänvisade till gällande rätt, och fr. a. till äldre bestämmelser. Men ibland vädjade de direkt till rättvisan - "billigheten". Man får intrycket att det mycket är ren taktik som avgör valet av metod - rättvisan eller den gamla rätten. Bönderna nöjde sig varken med landshövdingens eller Kungl Maj:ts avslag utan drev frågan till riksdagen. Som vi sett i det här fallet dock utan framgång. Avslaget i riksdagen är knappast förvånande, eftersom ett bifall skulle ha fått stora konsekvenser för en mycket viktig grupp av statstjänarna. Bönderna tvekade inte att ta till illegala metoder. Tilläggas kan att samma konflikt 1755 hade lett till att bönder i Stora Tuna hade åtalats vid urtima ting av länets landsfiskal. Bönderna hade då företrätts av riksdagsmannen Johan Persson i Stora Tuna. Målet kom att blandas samman med kunglig maktpolitik och genom Adolf Fredriks stöd klarade åtminstone Johan sig ur situationen.28 Antagligen krävdes det ganska mycket av bondestyrka genom socioekonomiska förhållanden, en egalitär politisk kultur, motståndstradition och liknande för att bondekollektiv skulle våga samlas kring skatte- och pålagefrågor och driva dem över flera nivåer. Sådana fall har jag funnit i Dalarna, men de kontrasterar mot andra (t. ex. i Älvsborgs län) där bönderna förefaller ha varit tämligen kuvade och haft
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=