162 köpa tiondesäden om indelningshavarna valde att handla med den och inte använda den för eget bruk. Riksdagen avslog besväret med en hänvisning till en förordning från 1748. Trots avslaget vägrade Säters allmoge att fullgöra leveranserna, d.v.s. man tillgrep rent illegala metoder. Detta var inget ovanligt; det finns flera exempel på att stridande parter försökte ställa kontrahenten inför fait accompli genom att helt sonika bygga den kvarn man bråkade om eller som i detta fall upphöra med transporterna. Vid samma tid uppvaktade man landshövdingen som avvisade klagomålen. Allmogen behandlade sedan frågan vid sockenstämmor och satte där upp suppliker. Den lokala arenan för lokalsamhällets självstyrelse par préférence utnyttjades sålunda som ett första steg innan man närmade sig landshövdingen. Fögderiets bonderiksdagsman utarbetade en skrivelse till Kungl Maj:t. Bönderna hävdade att den omtalade förordningen 1748 hade missbrukats, vari omtalas att räntegivarna var skyldiga att leverera räntorna till en plats inom lagsagan "på det landtmannen med många förslor ei må betungas." Indelningshavarna, särskilt en kapten von Krus, hade utnyttjat bestämmelsen till att få bönderna att leverera spannmål till de övre dalasocknarna där priserna var högre. Allmogen framhöll att von Krus samtidigt hade köpt säd för eget behov från Stora Tunas vin- och byggningssäd. Bönderna fann att förfaringssättet stred mot förordningen och att de utsattes för "obillig tunga."27 Kungl Maj:ts beslut 1771 var i enlighet med landshövdingens utlåtande: transporterna hade inte varit för långa och hade skett på lagenligt sätt. Eftersom bönderna hade brutit mot förbudet att ta upp redan avgjorda frågor, skulle de bötfällas. Fogden fick det delikata uppdraget att driva in böterna. Någon bötesindrivning kom aldrig till stånd i detta skede. Trots motgångarna gav sig bönderna inte. Böndernas riksdagsman tog upp frågan igen vid riksdagen hösten 1771 och fick nu hela ståndet med sig. Ståndet hämtade fram en resolution från
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=