161 en som besatt en långt större auktoritet än de lokala ämbetsmännen.) Å ena sidan skulle ämbetsmännen bevaka kronans intressen (bevillningsplakaten föreskrev skattesatser o. dyl.), å andra sidan måste de respektera den lokala självstyrelsen. Taxeringsmötena hade att tolka författningarna i förhållande till de lokala omständigheterna. Detta var inget specifikt för bevillningstaxeringarna utan ett generellt drag för perioden som jag valt att kalla för partikularism. Det lokala självstyret kunde få till effekt att bevillningsbeloppen blev olika i skilda härader. Det är begripligt att fogdar och häradsskrivare var missnöjda med de häradsvisa taxeringarna och hellre såg länsvisa möten vilket också kom att införas.26 Konflikten kring transporten av tiondespannmål i Säters fögderi är ett exempel på en vanlig konflikt rörande naturaprestationer. Ju mer komplicerat ett lokalt skattesystem var med ett stort inslag av naturaprestationer, desto fler konfliktanledningar. Troliga orsaker till att konflikten blev så markant i Dalarna var spannmålsbristen i området - man slogs mer om knappa resurser - och att lokalsamhället var ett förhållandevis egalitärt samhälle med få ståndspersoner. Tvistefrågan, som var aktuell under 1760- och 70-talen, gällde de indelta officerarnas rättigheter att anvisa allmogen leverans av tiondespannmålen. Officerarna hävdade att de hade rätt till leverans inom hela lagsagan (här landskapet), vilket bönderna bestred. Frågan kom att vandra mellan förvaltning och riksdag, medan häradsrätten däremot aldrig blev inkopplad. Allt pekar på att skattetvister av denna art inte har behandlats vid de lokala domstolarna. I sina riksdagsbesvär till 1769 års riksdag krävde dalabönderna att en tidigare resolution på ståndets allmänna besvär (1727) som maximerade transportsträckan till 4 mil skulle följas. Man krävde också att bonden, över en viss markegångstaxa för spannmålen, skulle få rätt att
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=