160 att driva saken som ett rättegångsärendena gjorde man det till ett nådeärende - antagligen p.g.a. att svedjandet hade ägt rum under de svåra missväxtåren i början av 1740-talet. Häradshövdingens yttrande till landshövdingen visade förståelse för böndernas situation. Landshövdingen rekommenderade Kungl Maj:t vissa eftergifter vilket också kom att beviljas. Böndernas taktik att lämna domstolsvägen och 'överlämna' sig till förvaltningen visade sig lyckosam. Vad gäller skatte- och pålageområdet var konfliktställningen mellan centralmakt och lokalsamhälle mycket tydligare. Prövningar av restantier och avskrivningar för fattigdom och liknande ägde rum vid häradstingen. Från 1772 drogs även sockenstämmorna in i denna prövning. De rena konflikterna inom skatteområdet och enskilda personers överklaganden av taxeringsbelopp och liknande ägde rum inom förvaltningen. Att tyngdpunkten i konflikthanteringen faller på förvaltningen styrker det samband som framträder: ju starkare intresse kronan hade inom ett sakområde, i desto högre grad hanterades konflikterna inom kronans egna förvaltningsorgan. De fåtaliga undersökningar som idag föreligger av det kolossala supplikmaterialet hos landshövdingarna visar att ansökningar om tillfälliga skattelindringar m.m. har gjorts både av enskilda individer och kollektiv (det senare var mycket vanligare inom allmogen än bland ståndspersonerna).25 Taxeringsmötena för bevillningarna var en konfliktyta i första hand för vertikala konflikter. Taxeringarna kunde ta sig något olika former: antingen kunde de hållas i samband med tingen eller som särskilda möten, under vissa perioder häradsvis under andra länsvis. Representanter för de olika stånden deltog. Ämbetsmännen som skulle leda dessa möten - häradsskrivare, kronofogdar och landshövdingar (de senare när länskommittéer sammankom) - kunde hamna i en svår mellanställning. (I mindre utsträckning torde detta ha gällt landshövding-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=