Om häradstingen var de dominerande arenorna för konfliktlösning under medeltiden, så hade, när vi närmar oss 1700-talet, lokalförvaltningen så penetrerat samhällslivet att den kunde överta en del av dessa uppgifter. Pär Frohnert belyser förvaltningens funktion att lösa konflikter, både mellan grupper i lokalsamhället och mellan undersåtarna och statsmakten. Inte sällan kunde bönderna vinna framgångar även mot högre samhällsgrupper. Martin Hårdstedts studie av den västerbottniske landshövdingen Strombergs agerande under kriget 1808-09 visar tydligt på de lokala ämbetsmännens dubbla roller. Direktiven från centralmakten var vaga, och gav landshövdingen utrymme att inte bara ta hänsyn till arméns krav på resurser utan också till allmogens behov av försörjning. Det slutade med att Stromberg ådrog sig de militära befälhavarnas missnöje och avsattes. Maria Cavallins bidrag handlar mindre om ämbetsmännens praktik men i stället om hur deras status och arbetsvillkor uppfattades av andra och sig själva. Hon gör en genomgång av en debatt om ämbetsmännens löner på 1760-talet. Debatten fördes i pamflettens form och berörde frågor om ämbetsmännens heder och ära, om deras legitimitet, kompetens och samhällsnytta. Ämbetsmännens självbilder jämförs med hur deras kritiker betraktade dem. Peter Lindströmvänder uppmärksamheten mot den grupp av människor som faktiskt också var ämbetsmän: prästerna. Han diskuterar närmare bestämt hur de valdes till sina ämbeten av församlingsborna. På 1700-talet accepterades principen om individröstning och majoritetsbeslut, vilket sätts i samband med "moderniseringen" av den politiska kulturen. 16
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=