159 Även om jag här har valt att sammanföra en viss typ av konflikter måste det understrykas att det är ovanligt med helt entydiga konflikter mellan statsmakten och lokalsamhället där man inte kan ana lokala intressekonflikter. Ett område som i ganska hög utsträckning reglerades uppifrån var brännvinsbränningen som Kalle Bäck har studerat för åren 1756-60. I denna fråga är det tydligt att bönderna använde supplikerna för konkreta klagomål som syftade till detaljjusteringar rörde tillämpningen. Tillverkningen som en politisk fråga valde man istället att ta upp i sina riksdagsbesvär. I Östergötland inkom supplikerna från flera socknar, härader och privatpersoner när ett totalförbud utfärdades efter dåliga skördar 1756. Landshövdingen förde i hovsamma ordalag klagomålen vidare till Kungl Maj:t som beviljade vissa lättnader. Mönstret var detsamma i andra län. Landshövdingen var den centrala kontaktpersonen mellan lokalsamhället och centralmakten i Stockholm. Hans medverkan var nödvändig för bönderna för att få till stånd förändringar, men inte tillräcklig. Även andra allianser krävdes. En annan fråga där centralmaktens politik främst dikterades av övergripande uppfattningar om sakförhållandena utan en lokal resonansbotten med olika intressegrupper är svedjebruket. På grund av den befarade skogsbristen intog centralmakten en mycket negativ hållning till svedjandet. Birgitta Ericsson har gjort en lokal fallstudie för Värmland där allmogen på 1740-talet av häradsrätten dömdes för svedjande. Allmogen valde ett intressant sätt att agera. Som redan konstaterats var häradstinget annars den arena som bönderna föredrog för konfliktlösning. Istället för att överklaga till Göta hovrätt, som skulle ha blivit både dyrt och komplicerat, valde man att vädja till landshövdingen och Kungl Maj:t om att få slippa böterna. Istället för Konflikter mellan centralmakt och lokalsamhälle
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=