158 påerna. Både landshövdingen i Halland och kungen hänvisade bönderna till de lokala domstolarna. Under hösten 1773 instämde hoveribönderna sina frälseägare inför häradstingen. Utslagen gick dem emot och efter överklaganden i alla instanser mötte man 1776 slutligen justitierevisionens negativa avgörande. Många landbor vräktes från sina gårdar. Man kan konstatera att konflikten rörde sig mellan de två kanaler som stod frälsebönderna till buds: förvaltningen och domstolarna.21 Frälsebönderna hade troligen svårigheter att utnyttja de kanaler som var tillgängliga för konfliktlösning. Den lokala förvaltningen behandlade förmodligen de adliga jordägarna med särskild respekt. Det finns exempel på hur den lokala förvaltningen undvek att ta upp lagöverträdelser från adliga jordägares sida. Under missväxtåren i början av 1770-talet hade jordägarna vräkt frälsebönder från deras gårdar när de inte kunde betala sina räntor. Landbönder verkar också frivilligt ha gett sig iväg. Fogden missade då att i tid inkräva de statliga skatterna från bönderna. Enligt bestämmelserna var då frälseägaren ansvarig för skattebetalningen, men fogden menade att då "panta frälsemannen för en bortdrifwen bondes kronoräntor, lärer icke hafwa wäl aflupit". Han skrev också att han "icke wågat ... panta frälsemannen". Det verkar som om skatterna aldrig betalades.22 Centralmaktens organ fick sålunda finna sig i att den lokala sociala skiktningen satte gränser för ämbetsmännens möjligheter att fullgöra sina plikter.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=