156 På 1740-talet blev lösningsrätten omstridd i Stora Tuna. Det framgår av kyrkoherde Magnus Abraham Sahlstedts skarpa kommentarer mot intrången i allmogens privilegier i sin berömda bygdehistorik från 1743. Han menade att man inte kan begripa att "thenna så i klara bokstafwen hit lempade nåden skal sedermera blifwit antingen plötsligen förwerckad eller fulleligen indragen." Landshövdingens utslag har inte återfunnits, men allmogen hade troligen inte heller nu någon framgång eftersom frågan kom upp igen 30 år senare. Böndernas riksdagsman från fögderiet tog upp ärendet vid frihetstidens sista riksdag, som på flera sätt kännetecknades av att ståndet försökte flytta fram sina positioner. Bönderna valde att driva frågan via ständerna, vilket kan vara ett tecken på rädsla för repressalier från ämbetsmännen. Bönderna hävdade nu att kronobetjänterna disponerat denna spannmål "under föregifwande att ingen tillgång öfrig warit". Riksdagen biföll fullständigt säterallmogens krav att få lösa den överskjutande delen efter besluten från 1600-talet. Det är ett allmänt drag för den senare delen av frihetstiden att lokala konflikter som främst hade hanterats inom den lokala förvaltningen - ofta under flera decennier - fick sin lösning genom att bönderna kunde ta upp frågorna i riksdagen.19 En stor och tämligen lite känd grupp inom den svenska allmogen är frälsebönderna. Vi vet mycket lite om deras möjligheter till inflytande i frågor som rörde deras villkor i de sammanhang som här är aktuella. Som bekant stod de utanför riksdagsrepresentationen eftersom de ansågs vara företrädda av sina frälseägare. De hade formellt sett samma möjligheter att använda sig av domstolarna och förvaltningskanalerna som övriga allmogegrupper. Det saknas undersökningar om hur praxis såg ut på detta område, men man kan misstänka att landbor i rena frälsebygder har haft svårare att hävda sin rätt vid de loka-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=