152 tant och kronofogden skulle bevaka "landets rätt". Fogden kom att stödja de bönder som vände sig mot skogstilldelningen till anläggningen, men utifrån fiskala skäl. Utvärderingen ålåg dock bergmästaren som i första hand företrädde bergsnäringens intressen. Hans tillstyrkan blev också bergskollegiets beslut. Motståndarna till etableringen inkom med suppliker till kollegiet men avvisades.11 Samma mönster syns vid utvidgningen 1752 av driften vid Forsmarks bruk i Uppland. Först efter klagomål från andra bruksägare om riskerna för bristande koltillgång överförde bergskollegiet ärendet till domstolssidan. Bergstingsrättens dom inskränkte nu Forsmarks möjligheter till kolköp. Flera bönder i trakten ville kunna sälja till Forsmark eftersom en konkurrenssituation mellan bruken rimligen gynnade bönderna. Dessa bönder överklagade till bergskollegiet, nu rimligen i funktionen av andra instans efter bergstinget. Kollegiet bekräftade dock bara den tidigare domen. Bruksägaren, som hörde till de främsta inom skeppsbroadeln, och bönderna, överklagade nu gemensamt till Kungl Maj:t som delvis ändrade kollegiets dom. En ny undersökning skulle förrättas av bergstinget. Hur denna avlöpte är obekant men en privat uppgörelse mellan de stridande bruksägarna löste 1759 konflikten.12 Kontentan av denna var att böndernas position försämrades genom att socknarna tydligare delades upp mellan bruksägarna vad gällde kolningen. Markant för frihetstiden var annars att riksdagen i hög grad blandade sig i privilegiegivningen till enskilda anläggningar inom bergsbruket. Under en period på 1740-talet beslutade ständerna på egen hand om privilegierna och inskränkte bergskollegiets roll till att utfärda privilegiebreven. Skillnaden är sålunda markant mot tilldelningen av sågverksprivilegier i Finland där riksdagen inte alls var involverad. Orsakerna skulle kunna sökas i att bergsnäringen betraktades som så central för landets ekonomi, medan sågverksnäringen ännu var i sin linda.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=