151 utnyttjade detta förhållande. Överklaganden och ny information tillfördes beslutsgången med syfte att fördröja beslut. Ytterligare en förklaring till den utdragna processen var den långsamma informationsförmedlingen. För finsk del var detta särskilt betydelsefullt. I andra fall som Kuisma har undersökt drevs överklagandena vidare från kammar- och kommerskollegierna till Kungl Maj:t. Eftersom riksdagen bara perifert kom att dras in i beslutsprocesserna rörande de finska sågarna, så understryker Kuisma att statsmakten inom detta område för finsk del fungerade som en "ämbetsmannastat". Riksdagen kom nämligen aldrig att utfärda några sågprivilegier för Finland. Kuisma har funnit att olika delar av den statliga förvaltningen kunde inta helt olika ståndpunkter beroende på vilka intressen de var satta att bevaka: vanligt var t. ex. att kammarkollegiet mer såg till kronans fiskala intressen medan kommerskollegiet ville driva en aktivare industrietableringspolitik.9 Ytterligare exempel på konflikter inom det näringspolitiska området som helt hanterades inom förvaltningen är Birgitta Ericssons undersökningar av privilegiegivning till järnbruk och järnmanufakturer. När manufakturprivilegierna tillkom för Adolfsfors i Värmland under åren 1743-44 försiggick beslutsgången uteslutande inom bergsadministrationen trots att den lokala allmogen ställde flera krav för en etablering. En privatperson ansökte om privilegier hos bergskollegiet som lät bergmästaren på regional nivå handlägga ärendet. Bergmästaren10 anordnade en syneförrättning där de lokala intressenterna alla kunde göra sig hörda. Via länsstyrelsen utgick allmänna kungörelser. I det här fallet sköttes synen sålunda också inom förvaltningen - det var inte bergstinget som anordnade synen. I praktiken fick dock samma intressen komma till tals - häradsnämnden skulle exempelvis vara representerad och syneförrättningen fick samma karaktär av 'stormöte' som omtalades ovan. Bergskollegiet hade med en represen-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=