säker ekonomisk position innebar att de försiktigt fick balansera mellan de två polerna. På 1600-talet innebar länsreformen att en effektiv regional byråkrati med landshövding och länsstyrelse stärkte centralmaktens grepp över lokalförvaltningen. Tord Thelands studie av landshövdingens åtgärder för att integrera det nyerövrade Jämtland i det svenska riket på 1640talet utmynnar bland annat i slutsatsen att jämtarna förvånansvärt oproblematiskt accepterade att betala sina skatter till den svenska centralmakten. För dem var statens nationalitet av underordnad betydelse. Den lokalförvaltning som hade till uppgift att kontrollera befolkningen behövde i sin tur kontrolleras. De kommissioner som under slutet av 1600-talet tillsattes för att undersöka ämbetsmissbruk har studerats av Marie Lennersand. Deras handlingar är ett hittills nästan helt outnyttjat källmaterial. Vid sidan av att granska ämbetsmissbruket fungerade kommissionerna som kommunikationskanaler till allmogen, men de kunde också avstyra missnöjet med den statliga politiken från staten själv och mot de enskilda ämbetsmännen. Den tidigmoderna statens behov var svåra att mätta. Under stormaktstiden tog krigen stora resurser i anspråk, och i syfte att dirigera handeln och varuströmmarna grundades ett stort antal städer i riket. Därmed blev den urbana lokalförvaltningen ett nytt inslag i statsbygget. Petri Karonen riktar sin uppmärksamhet mot förvaltnings- och rättskulturen i 1600-talets städer. De kungliga borgmästarnas roll som kronans representanter fokuseras. Särskilt jämförs två österbottniska städer, Vasa och Gamla Karleby, som, trots att de var varandra lika i många avseenden, ändå uppvisade diametralt olika styresskick på den lokala nivån. 15
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=