lång tid var rådet - och speciellt de kungliga borgmästarna - mycket svagt i Gamlakarleby och kyrkoherden och gemene borgerskapet hade mera makt än rådet. Det orsakade att den informella sociala kontrollen var sträng och att befolkningen bara begick få brott. Också de domar som rådstugurättten fällde var hårda: straffet var just som det stod i lagboken, "mildhet" eller "nåde" kände inte rådet i Gamlakarleby. Rådet hade inte råd att riskera sin ställning som den uppfattade som svag. Situationen var helt annorlunda i Vasa. Inställningen till förbrytare var också en annan. Rådet gav mycket mera friheter till innevånarna, men hela tiden fanns det inga oklarheter beträffande vem som styrde staden. Det var rådet och ingen annan instans. Stadens brottsstatistik ger alltså en lite missvisande bild av situationen. Rådet straffade inte i egenskap av den ”omilde domaren” utan försökte hela tiden förlika många obetydliga brott mellan käranden och svaranden. I Vasa försökte rådet utöva ”harmonisk” politik: alla småsaker kunde förlikas och freden återställas. Rådet kunde kosta på sig att vara milt.14 Exempelfallen av Vasa och Gamlakarleby pekar på att det inte fanns en enhetlig förvaltnings- och rättskultur i städerna under 1600-talet. Statens normer påverkade förstås de allmänna linjerna, men trots det var de lokala skillnaderna ganska stora. Med hjälp av framställningen av teoretiska modeller om förvaltningsoch rättsvetenskapen har jag försökt visa, hur problemen i förvaltnings- och rättskulturer är möjliga att dela in i olika bitar med hjälp av de ovan anförda begreppen. När bitarna igen blir sammanförda, kan frågorna besvaras i en lite annan form. 132
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=